det var en gång en kille som ser bra ut men tror alldeles för högt om sig själv. en kille som inte förstår att man inte bara kan lägga allt bakom sig utan ta tag i det för att bli av med det. han klagar alltid på att folk inte förstår honom, för att förstå någon måste man vara säker på att människan inte ljuger. en kille som ber & verkligen vill att man ska tro på honom & ge honom en chans. en chans man sen ångrar för att man sen blir den, som är ett "problem" man lägger bakom sig för att man inte orkar reda ut saker just då när det finns snabbare lösningar mitt framför en. man vill bara hjälpa sånna människor som är socialt handikappade. sådana som vet mycket väl hur man skaffar kompisar & flirtar, men inte hur man behåller dom. man vet att killen måste lära sig någon gång, men antagligen inte förrän någon hjälper honom tillrätta. ända sedan man är liten får man lära sig hur man ska behandla folk men ändå har inte denna killen förstått. hans liv är kanske roligt att leva ett tag, men efterhand blir man mindre & mindre omtyckt. och överallt hör man hur mycket folk ogillar denna killen eller negativa saker han har gjort. patetiskt & sorgligt, samtidigt som det är lite kul också. för det finns många fina människor som kunnat hjälpa honom, men han förstår inte själv hur man ska välja. det hjälper inte att omge sig med människor som har exakt lika stora problem. och det värsta är att han är fin inuti, när han vill.